Utvecklingen går framåt även för mig...

De som känner mig är nog lika förvånade som vad jag själv är över att jag lyckats fixa en blogg. Utvecklingen är dramatisk... Tänk att ha varit så novis att jag trodde det var rullgardinerna för fönstrert den dataansvarige pratade om för inte hade jag någon aning om rullgardinen i datorns värld. Ja det var 1997 så jag har lärt mig en del sedan dess. Varken jag eller mina dårvarde kurskamrater glömmer denna händelse. Min förhoppning är att tiden ska finnas för att uppdatera vår blogg med lite text och bilder. Trevligt vore också med något inlägg med glada tillrop, frågor och funderingar.


Som ni ser så arbetar vi med renskötsel och i det arbetet har vi vår Aussie Odd. Vi har under flera år funderat på att skaffa en vallhund. När vår sista Bichon Frise lämnade jordelivet ansåg vi att tiden fanns att börja söka kunskap om vallhundar. Eftetsom att vi är av den sorten som inte förhastar oss så har det tagit tid att komma fram till vad vi ville ha för en vallhund. Slutligen var vårt intresse inriktat på Australian Speherd. När vi kommit så långt började arbetet med att läsa om och söka oss till olika uppfödare runt om i Sverige. Vi lärde oss en hel del om de olika typerna av Aussies och vad som är viktigt för vår familj. Det har varit oerhört berikande att besöka och samtala med dessa uppfödare samt träffa deras hundar. Erbjudnadet om valpar har varit många och vårat NEJ tack har varit nästan lika många. Likväl som vi ville lära känna olika uppfödare ville vi att de skulle sätta sig in i vårt liv och leverne för att förstå vad vi behövde för typ av hund. För vår del handlade det inte om att till varje pris få en valp utan att det skulle vara RÄTT valp. Med alla våra krav på oss själva och uppfödaren har det tagit tid innan vi fick vår Ausie men det är dock ingenting vi ångrar. Till slut fick vi genom Maria Broberg Chaboos kennel tipps om Blackzones kennel. Det roliga är att även de vi tackat nej till valp hos har hjälpt oss att söka vidare och stöttat oss i våra önskemål.


Vår Odd kom till oss när han var fyra månader gammal. Det lustiga var att vi tackade nej till honom då han var åtta veckor. Under vår semester träffade vi Isabell i helt fel stad för oss båda. Hon frågade då om vi läst hennes mejl att Kid som han då hette skulle komma åter till henne. Vi hade ångrat att vi tackat nej och kunde nu inte annat än känna att det måste vara meningen att han skulle till vår familj. Tänk att komma från kontor och tunnelbana i Stockholm till en samefamilj. Han kom till oss under sarvslakten och anammade raskt vårt levnadssätt. Under december fick han börja arbeta med renvallning och det går mycket bra för både Odd och Thomas. Thomas hade inte i sin vildaste fantasi kunnat ana vilken hjälp han kunde få av en vallhund i rensköstelsarbetet.


Från glädje till sorg så har Odd till allas vår olycka gjort sig illa i en tass. Han har sedan föregående lördag varit gippsad och kommer så att förbli en längre tid. Därefter påbörjas rehabilitering under lika lång tid som det tar att läka sprickan. Vi har återbeök en gång per vecka för omgippsning och vid vissa besök även kontrollröntgen. Vid fredagens återbesök fick han som ett tunnare gipps vilket redan dagen efter hade gått av vid knät varpå risken för trycksår är påtaglig. Benet blev även instabilt och han började rotera i höften när han gick. När han stod vinklade han utåt med påtaglig kohasning. Jag ringde Djursjukhuset och hade turen att det var en av de bästa veterinärerna som hade jour. Han förstod prblemet och bad oss komma för omgippsning. Det blir många och långa resor när man bor i "skogen" eftersom att det är 20 mil t.o.r till Djursjukhuset. Gippset kommer som sagt att bli allt tunnare för att övergå till ett mjukt bandage. Därefter börjar rehabiliteringen i bassäng och lössnö för att återfå korrekt rörelsemönster. Tur att vi brukar ha snö ända fram till slutet av aprill.


Tiden med gipps har gått över förvantan för vår fina Odd. Han har varit mycket kramig och nästan velat in in under skinnet. Det har inte funitts tillstymmelse till att han blivit less närhet. Thomas har legat på kössoffan och jag på rummssoffan. Tillslut bäddade Elvira på rummsgolvet och gissa om vår sjukling fick det ännu mysigare. Nu är läget så att minst två av oss tvåbenta ligger och sover med honom på vardagsrummsgolvet.


Det har gått mycket bra för Odd att bli lämnad när Thomas farit till renskogen. Han har nu för första gången varit lite orolig och luffsat runt samt visat att han vill att alla som är hemma ska finnas i hans närhet. Vi får se det som att han börjar tillfriskna och det är ett glädjande tecken. Thomas känner en oerhörd saknad att inte ha Odd vid sin sida i renskötselarbetet. Han har till och med sagt att vi borde ha en reservhund. Elvira nappade snabbt och påtalade att vi skulle ha köpt en liten Indian av Isabell. Men med tre hundar så får vi vara glada att förnuftet tog över vad hjärtat önskade.