Välkommen till familjen Edman Högling...

Tiden går med en ryslig fart!

2009-10-29T13:27:00.004+01:00

Helt otroligt vad tiden går fort när man har roligt... Sommaren har rusat fram och därefter passerade hösten revy och nu kan vi nog säga att vi närmar oss vintern med stormsteg. Än så länge är det milt väder med lite snö men dock skidföre för de stora entusiasterna. Elvira har börjat skidskyttegymnasiet och hunnit med träningsläger i Finnland. Det har även hunnits med en hel del snöträning här hemma också. Odd har hängt med henne på skidtur vilket båda har uppskattat. I dag är hon med en friluftsreporter och fotograf på tur med långfärdsskridskor. Det måste bara vara underbart att susa fram på isen i strålande solsken.

På hundfronten har det varit lite tråkigheter. Vår 14 år gamla jämthund, Varg, hade lugnt och stilla somnat in när Thomas kom hem en eftermiddag. Det var oerhört ledsamt samtidigt som det kändes bra att han fått slumra in utan plågor. Vi har sett att orken trutit på så vis att han inte haft intresse av de andra hundarna och mestadels velat vara för sig själv. Vi har inte gjort så stor affär av detta då han inte har sett ut att plågas. Vår tanke har varit att han skulle få leva så länge han inte såg ut att lida. Naturligtvis var det dock en chock när det hände likväl som att det kändes skönt för Thomas att inte vara tvungen att avliva honom. Thomas har aldrig velat avliva hundarna hos veterinären utan gjort detta själv. För mig känns det som en oövervinnlig uppgift men för honom har det känts nödvändigt att själv få avsluta deras gemensamma tillvara.

Ha det gott

Lite av varje...

2009-06-06T20:33:00.004+02:00

Sommaren närmar sig med stormsteg och med den en massa "måsten". Det ska krattas, planteras, putsas och fejas både ute och inomhus. Därtill är det fullrulle på arbetet med omfattande omorganisation vilket jag ser som positivt. Visst finns det även nackdelar men dem får man glömma och fokusera på det positiva. Första semesterperioden börjar på måndag men det känns skönt att ha den andra perioden så länge det blåser isandevindar och temperaturen endast ligger på några plusgrader. Elvira går ut klass nio på fredag så då blir det lite bjudning med buffé. Till hösten bär det av till skidskyttegymnasiet i Boden. Under terminens sista veckor har hon fått möjligheten att delta på deras träningsdagar vilket har varit givande. Förövrigt är det fullrulle för Elvira med skogsplantering och lilla Edvard börjar snart några intesiva simskoleveckor.

På hundfronten har vi hunnit med en tredagars spårkus samt börjat på tävlingslydnadskurs med en helt fantastisk instruktör. Hon har erfarenhet av både BC och Aussie vilka hon tävlat i både det ena och andra med på högnivå. Det roliga är att hon varit ägare till Fames halvsyster Isa som sedan en tid bor hos min frissa. Har även anmält oss till viltspårkurs men ännu inte fått besked om den kommer igång. Eftersom att vi inte har någon praktisk erfarenhet och kunskap om Mh passade vi på att besöka Luleås BHK när de hade Mh dag. Det var oerhört intressant och givande att se alla momenten och hundarnas reaktioner Beskrivaren var mycket noggran och bra på att muntligt beskriva varje hund efter genomförande. Likaså var markörerna intresserade av att svara på våra frågor och funderingar.

På torsdag morgon bar det av på bassängträning med Odd och därefter röntgen. Till vår glädja var frakturen helt läkt. Det syntes en liten pålagring med kallus vilket det ska vara. Toppen var att det inte var så stor kallusöverväxt eftersom att det kan leda till tryck på nerver, senor osv. Mängden kallus var vårt svar på att Odd haft en perfekt nivå på rehabiliteringen. Odd är helt enkelt friskförklarad men har kvar restriktioner som att han inte får hoppa höga hinder eller leka med andra hundar. Han måste även gå kopplad 5-10 minuter innan han får springafritt. Med detta svar så införskaffade vi lite slalompinnar, hinder och agilitytunnel. Oj så skoj han hade och så snabbt han accepterade att krypa i agilitytunneln. Sjukgymnasten på Djursjukhuset är imponerad av Odds mentalitet. Enligt henne så har hon inte stött på maken till Aussie. Hon ser fram emot att få se MH resultatet!!! Ja vem gör inte det??? Det ska bli så oerhört spännande att se om vi har den hund vi tror att vi har...

Ha det gott

Valborgs helgen...

2009-05-04T19:02:00.006+02:00

Valborgshelgen är en helg med många minnen med anledning av att Odd föddes valborgsmässoafton för ett år sedan. Vi minns helgen med ett innehåll av glädje, spänning, många sms och telefonsamtal från kennelmamman. Det hanlade om antalet valpar, könsfördelning, färgkombinationer och erbjudanden om tik och förfrågan om hane. Buden var många och svåra att hantera med tanke på att vi ville sätta oss in i situationen och känna om det var det rätta. Så här med facit i hand känns det som att det inte finns någon Aussie som är mer rätt än vår Odd. Hoppas innerligt vår kennelmamma förstår vilken tacksamhet vi känner att Odd är en del av vår familj.

Ettårsdagen började med ett stort ben och slutade med SPA (i köket) innefattade pedikyr och pälsvård. Dusch och hårtvätt var ett måste efter Umeå resan så nu återstod kloklippning och frisering av öron, svans och tassar. Därtill blev det också tid över för några tag med den revolutionerande furminatorn och vips var underullen borta. Ni kan inte tro så fin vår lilla prins blev efter denna SPA upplevelse...

Resten av helgen har vi tillbringat i naturen med pimpelfiske, skoter åkning och skytteträning. Dagarna har förgyllts med sol och sommarvärme samt god mat. Halstradströmming, mandelpotatis och hembakt tunbröd. Kantarellsoppa och pinnbröd med västerbottensost samt nyfångad rödning. Stekt fläsk och stjusspojkan mm... Odd har fått vara ute i det fria vilket han uppskattar. Han har fortfarande stränga restriktioner (kopplad med korta promenader) så han har endast fått lufsa runt i vår närhet samt mestadels ligga passivt. Helgen har helt enkelt varit helt underbar för hela familjen...

Ha det gott

Magsjuka & lappsjuka...

2009-04-30T19:49:00.003+02:00

Efter några dygn med magsjuka kommer längtan att göra någonting krypande. Thomas hade det äntligen så bra att han tänkte ta ledigt under lördagen. Sagt och gjort lämnade jag förslaget i tidigmorgonstund att vi skulle packa väskan och bege oss till Umeå. När svaret blev JA slängde jag raskt av mig lappskorna och piffade upp mig med känning och klackeskor. Yrvaket bokades rum på Scandic Plaza där de är så vänliga att man får ha hund på rummet.

När vi väl var framme rusade jag och Elvira på stan medan grabbarna i skata mak, med sträckt koppel och skummande saliv, tog sig ut på stan med Odd. Man hade kunnat tro att jycken hade rabies som han saliverade. Men inte var det rabies utan rena chocken att komma från köket hemma i byn till torget i Umeå. Han lugnade raskt ner sig och gick som en gud på stadsvandring samt satt i solen och spanade på vimlet av hundar och människor. Dagen bjöd på toppen bra miljö-och passivitetsträning. Vi reagerade på hur smutsigt det var på stan mot hemma på landet. Krossatglas var det nästintill överallt så vi var ganska oroliga att Odd skulle skada sig men det gick bra. Däremot var han så smutsig att man knappt ville ta i pälsen.

Efter en dag på stan blev det, för oss tvåbenta, en tre rättersmiddag på den Italienska restaurangen Invito. Maten var som den brukar vara på Invito gudomligt god. Italienskmat är lite av favorit för vår familj... Efter en underbar middag begav vi oss till hotellet för incheckning vilket Odd klarade med bravur. Hissen var också någonting nytt men det var ingenting som bekom honom. Han hoppade ivrigt in med oss och övriga hissåkare.

Söndagmorgon bar det av till Örnsköldsvik för ett träningspass i hoppbacken. Jag och Odd satt och solade medan resten av familjen traskade upp i backen. Tanken var att vi, förutom Isabell, skulle träffa min kusin men tiden räcker inte till allt. Det fick bli ett besök hos kennelmamman. Odd var så oerhört ivrig och flamsig att man skäms men å andra sida lät vi homom köra sitt race nu när han äntligen fick träffa gammelmatte. Eftersom att han inte få anstränga benet eller vara aktiv mer än fem minuter så blev det ingen träff med mamma Fame. Han fick endast träffa Isabell, Andreas och Vincent vilket var nog belastande för han skadade ben. Det skulle gossas, klias och fotas... Där fick man stå, som SALLY med klackeskorna, hängade i kopplet i ett lerigt dike för att solen skulle komma från rätt håll på fotona. Det är bara att hoppas Isabell att fotona blev bra där i leran som skvätte upp över knäna. Men vad gör man inte för sin vovve och att få komma på bild,,, om man nu inte blev bort somad.

På hemvägen bjöd vi själva in oss hos Odds kullbror Kell med familj... Det var toppen trevligt att få träffa dem alla och se likheterna mellan Kell och Odd. De hade en underbar hund och ett fantastiskt fint hem. Tiden gick fort och massor fanns att prata om så vi ser fram emot att träffa dem igen. Med oss hem fick vi en stor påse med trattkantareller i utbyte mot lite torrkött. Tänk så härligt och roligt att få dela med sig av vad man har. Det som är vardag för oss kan vara fest för andra och tvärsom.

Måndag & fredag...

2009-04-17T19:57:00.009+02:00

Det känns som om det är måndag och fredag veckorna igenom. Men det är väl så att tiden går fort när man har roligt...

Det har varit både sport- och påsklov sedan bloggen uppdaterades. Elvira har hunnit med skidskytte SM i Östersund och Thomas har flyttat hem renarna från vinterbetet. Edvard har hängt med Thomas och morfar i renskogen. Själv har jag inte kunnat vara med så mycket pga mitt arbete och sjuklingen Odd. Det är med sorg i hjärtat jag ser den underbara våren med sol och gnistrande snö passera. Sorgen är mestdels för att Odd fortfarande har stränga restriktioner gällande aktivitet. Vi som med sådan glädje sett fram emot våren och hemflyttningen av renarna med Odd. Det är lätt att fastna i tanken på vad han har för begränsningar i stället för att tänka att han har oerhört många vårar och arbets år kvar i sitt härliga Aussieliv. Det går fortfarande bra med honom inomhus trotts två månaders inaktivitet. Vad som är ett bekymmer är att gå med honom i koppel. Han är nu som när han kom till oss,,, helt "tokig" i kopplet. Drar som en vilde och helt ointresserad av kontakt. Det är så man skäms när vi kommer till Djursjukhuset. Det är ett mål i sikte och det är framåt till allt och alla som finns i närheten. Att hälsa med respekt och hövlighet finns inte i hans tankevärd. Han tror att alla älskar honom och skulle helst vilja sitta på deras axlar. Det är bara att ta ett djupt andetag och tänka på att han inte fått utlopp för sin fysiskakapacitet på MYCKET länge. När han någon gång får leva sitt vanliga liv får vi börja om med miljö- och koppelträningen. Känns bara så trist att vara åter på ruta ett...

Efter fem veckor med gips uppdagades ett sår som veterinären trodde skulle läka på tre dagar men det tog två veckor. Därefter var det dags för första bassängträningen vilket gick toppenbra. Odd hoppade utan bekymmer in i duschen för tvagning innan han fick hoppa in i bassängen. Han klev även glatt in bassängen som fylldes med vatten upp till ryggen. När löpbandet startade gick han lugnt och metodiskt. Sjukgymnasten tyckte att han var mycket duktig balanserad. Enligt henne så fanns det inte så många Aussies som var så balanserade som vår Odd. Hon uppmärksammade även att han hade mycket vallning i sig genom sitt uttryck. Fick även beröm för hans obefintliga hull...

Odd kommer att simmtränas minst en gång per vecka under tio veckor. Har vi tur så får han släppas lös månadsskiftet maj/juni. Förövrigt var restriktionerna efter första simningen promenad på max fem minuter. Veckan efter simningen ville inte Odd att vi skulle röra i det skadade benet. Anade att han hade ont men inte så ont att det gav hälta eller tärde på humöret. Vid andra simningen var han markant smärtpåverkad och hade svårt för vattenträningen som fick avbrytas. Nu var vi tillbaks till det att han endast fick gå ut på gården och pinka. Vid tredje bassängbesöket i tisdags så gick det toppen bra. Han visade inga tecken på smärta. Så nu är det enstaka femminuters promenader som gäller. Tisdag och onsdag trottsade vi faronrna och lät honom ligga vid elden och spana på renarna. Det gick bra men visst var vi oroliga att han skulle ivra upp sig och förvärra frakturen. Han fick även sitta på skotern vilket Odd älskar. Det slutade med att Odd somnade hängande över skotern medan Thomas kokade kaffe.

Soliga hälsningar från ett strålande Djupträsk

Återbesök på Djursjukhuset...

2009-03-08T13:38:00.027+01:00

Måndagmorgon bar det av till Djursjukhuset för kontrollröntgen och omgipsning. Härligt var att det inte uppkommit några trycksår och att frakturen läker som planerat. Veterinären sade att han var säker på att finna trycksår efter dessa veckor. Om frakturen inte läkt enligt önskemål hade det varit dags för operation för att, med stift, göra det hela stabilt. Röntgen visade dock att sprickan ökat i storlek men det beror på att kroppen bryter ner den döda vävnaden vid frakturytorna. Spalten är fylld med brosk för att därefter övergå till callus och slutligen kompakt samt spongiösbenvävnad. Frakturen provocerades genom drag vilket visade på stabilitet. I detta läge var det möjligt att övergå till ett mjuktbandage med tejpning av frakturen. För att vara på den säkra sidan, med anledning av att Odd har kraft i sina rörelser och vilja att använda sin skadade kroppsdel, följde vi rådet att fortsätta med gips. Det är ganska festligt att höra honom gå för det låter som att någon går med käpp. Vi brukar säga att nu kommer gamlingen och kontrollerar när vi hör det lugna och rytmiska dunket i golvet.

I samband med avgippsningen ges alltid sjukgymnastik vilket hittills visat att Odd har kvar full rörlighet i alla leder. Rörligheten brukade visst svikta ganska fort hos unga hundar. Glädjande är att Odd accepterar och medvekar till all hantering i samband med röntgen, gipsning och sjukgymnastik. Odd har under dessa veckor haft full rörelsefrihet inomhus med undantag av trappen till övervåningen. Ute har vi nu fått lov att gå en promenad på 10 minuter men det har vi inte riktigt vågat anamma. Vi känner stark oro för trycksår eftersom att det begränsar möjligheten till fortsatt gippsning. Han sover nu sedan några dagar ensam och resten av familjen sover på övervåningen. Tratten har vi inte använt dagtid eftersom att han inte rör det gipsadebenet. Nu när han sover ensam tar vi det säkra före det osäkra och sätter på honom tratten. Thomas tror bestämt att han inte ens nattetid skulle behöva någon tratt eller hatten som vi säger.

Odd tar det hela med ro men visst busar han till ibland så man tror att gipset ska krossas. Inomhus är han oerhört lugn och sansad det är ute han ibland kan få lite busryck. Inomhus blir det att söka godis, lägga spår och utforska diverse utrymmen. Förövrigt följer han som vanligt med oss överallt. Mysigt är att vara med Thomas i garaget när han reparerar för då kan han få sitta på skotern och "drömma" sig bort till renvallningen. När vi är ute har han fått börja vara på en släde så det inte kyler från marken. Där kan han sitta/ligga och spana på vad vi gör samt ta sig en "tupplur". Nästa återbesök med kontrollröntgen är planerat till kommande torsdag. Thomas hoppas inför varje återbesök att veterinären ska säga att nu är allt bra och att Odd direkt kan följa med till renskogen. Ja, hoppas kan man alltid fast man vet att så blir det inte,,, vi har många veckor med rahabiliteringa framför oss...

Det är så himla roligt att vi äntligen fixat en blog och att det givit oss så många fina kontakter. Vi är djupt imponerade av era kunskaper och fantastiska hundar så det är med iver och stort intresse som vi tittar in på era sidor. Och Isabell, tusen tusen och åter tusen tack för att vi fick förtroendet att ha Odd som familjemedlem. Han är för oss bara bäst... Är det förresten någon som har några bra tips på aktiviteter som kan förgylla vår sjuklings vardag så är de välkomna.

Önskar er alla en trevlig vecka
Ann-Catrin mfm

Mentalkunskapskurs!

2009-03-01T18:05:00.020+01:00

Tanken på MH har varit en skräck blandad förtjusning med tanke på att vi är helt novisa på den fronten. Till min glädje såg jag en annons om mentalkunskaps kursen M1. Ringde och kollade läget och kursen var för de som tänkte sig en framtid som figurant, beskrivare eller domare. Men vi fick som tur var delta utan mankemang. Frågorna och funderingarna om MH har varit många och flertalet har besvarats efter att jag och Thomas ägnade lördagen till M1 kursen. Härligt att få en inblick i hur MH går till och hur bedömningen görs samt hur resultatet värderas. Dagen varvades med teori, praktiska exempel och gruppdiskussioner. Förövrigt nämndes fortsättningskurserna M2 figurant B, M3 mentalitet kopplat till arbete, M4 figurant A, M5 testledare och beskrivare MH samt domare MT. Någon trodde att M3 gick att gå som separat kurs vilket i sådana fall låter tilltalande. Litteratur som rekommenderades var Mentalitetsboken skriven av Ingalill och Curt Blixt samt Kenth Svartberg. Det informerades även att de olika rasklubbarna har sin egen rasprofil. Har sökt på Aussieklubbenshemsida men inte har jag funnit någonting. Kanske någon vet om det finns och i sådanafall var jag kan finna detta...

Instruktören var en mycket trevlig och ödmjuk person med vana av mentalbeskrivning vilket gav klubben en betydligt positivare bild än vad vi hade sedan tidigare. Den negativa bilden fick vi under en valpkurs där instruktören använde metoder som inte stämde med vår filosofi. Vi deltog vid ett tillfälle och lämnade därefter våra synpunkter. Därefter har vi hört att fler innan oss haft synpunkter på instruktören. Detta bekräftades även under M1 kursen då det framkom att fler lämnat klagomål sedan vi slutat. Det kändes skönt att veta att det inte bara var vi som inte accepterade spelreglerna. M1 krusen var som sagt toppen och flertalet kunniga hundmänniskor deltog. Det härliga var att vi novisa inte behövde känna oss som någonting katten släpat in. Roligt var också att träffa ett par som hade erfarenhet av Australian Shepherd. De hade nyligen låtit sin åldring somna in och berättade att de länge sökt efter en lämplig valpkull. Till min glädje kände de till och hade önskemål om ännu en kull efter Fame och Qwick. Så roligt att höra när man själv har en liten gosse från den kombinationen.

Vi har ännu inte anmält oss till kennellägret med tanke på att det ligger mitt i kalvmärknings perioden. Kalvmärkningen är veckorna runt midsommar och styrs av vädret samt insekter som i kombination gör att renarna samlas. Missar man detta sprids renjorden och kan inte återsamlas förän till vintern. Vintertid utgör kylan ett problem för kalvmärkningen på så sätt att blödningen i snitten man skär i öronen inte avstannar varpå kalvarna kan förblöda. Det är inte heller helt ovanligt att märkningen i öronen fryser sönder så man inte kan se vem som äger renen när de märks vintertid. Är det nollgradigt och torrt väder använder vi koagulernade läkemedel i snitten och då går det bra men det är inte många dagar vi har den temperaturen vintertid. Och inte har vi så ofta turen att renarna finns i en hage just den dagen. Kan låta lite märkligt men renskötsel arbetet innebär att leva med och i ett med naturen. Det är bara att lita till vädretsmakter. Har vi tur går renarna i hop tidigt och då hinner vi ner till lägret så vi får träffa hela BZ gänget. Vi får som sagt var hålla tummar och tår...

Ha det gott
Ann-Catrin mfm

Utvecklingen går framåt även för mig...

2009-02-18T14:52:00.000+01:00

De som känner mig är nog lika förvånade som vad jag själv är över att jag lyckats fixa en blogg. Utvecklingen är dramatisk... Tänk att ha varit så novis att jag trodde det var rullgardinerna för fönstrert den dataansvarige pratade om för inte hade jag någon aning om rullgardinen i datorns värld. Ja det var 1997 så jag har lärt mig en del sedan dess. Varken jag eller mina dårvarde kurskamrater glömmer denna händelse. Min förhoppning är att tiden ska finnas för att uppdatera vår blogg med lite text och bilder. Trevligt vore också med något inlägg med glada tillrop, frågor och funderingar.

Som ni ser så arbetar vi med renskötsel och i det arbetet har vi vår Aussie Odd. Vi har under flera år funderat på att skaffa en vallhund. När vår sista Bichon Frise lämnade jordelivet ansåg vi att tiden fanns att börja söka kunskap om vallhundar. Eftetsom att vi är av den sorten som inte förhastar oss så har det tagit tid att komma fram till vad vi ville ha för en vallhund. Slutligen var vårt intresse inriktat på Australian Speherd. När vi kommit så långt började arbetet med att läsa om och söka oss till olika uppfödare runt om i Sverige. Vi lärde oss en hel del om de olika typerna av Aussies och vad som är viktigt för vår familj. Det har varit oerhört berikande att besöka och samtala med dessa uppfödare samt träffa deras hundar. Erbjudnadet om valpar har varit många och vårat NEJ tack har varit nästan lika många. Likväl som vi ville lära känna olika uppfödare ville vi att de skulle sätta sig in i vårt liv och leverne för att förstå vad vi behövde för typ av hund. För vår del handlade det inte om att till varje pris få en valp utan att det skulle vara RÄTT valp. Med alla våra krav på oss själva och uppfödaren har det tagit tid innan vi fick vår Ausie men det är dock ingenting vi ångrar. Till slut fick vi genom Maria Broberg Chaboos kennel tipps om Blackzones kennel. Det roliga är att även de vi tackat nej till valp hos har hjälpt oss att söka vidare och stöttat oss i våra önskemål.

Vår Odd kom till oss när han var fyra månader gammal. Det lustiga var att vi tackade nej till honom då han var åtta veckor. Under vår semester träffade vi Isabell i helt fel stad för oss båda. Hon frågade då om vi läst hennes mejl att Kid som han då hette skulle komma åter till henne. Vi hade ångrat att vi tackat nej och kunde nu inte annat än känna att det måste vara meningen att han skulle till vår familj. Tänk att komma från kontor och tunnelbana i Stockholm till en samefamilj. Han kom till oss under sarvslakten och anammade raskt vårt levnadssätt. Under december fick han börja arbeta med renvallning och det går mycket bra för både Odd och Thomas. Thomas hade inte i sin vildaste fantasi kunnat ana vilken hjälp han kunde få av en vallhund i rensköstelsarbetet.

Från glädje till sorg så har Odd till allas vår olycka gjort sig illa i en tass. Han har sedan föregående lördag varit gippsad och kommer så att förbli en längre tid. Därefter påbörjas rehabilitering under lika lång tid som det tar att läka sprickan. Vi har återbeök en gång per vecka för omgippsning och vid vissa besök även kontrollröntgen. Vid fredagens återbesök fick han som ett tunnare gipps vilket redan dagen efter hade gått av vid knät varpå risken för trycksår är påtaglig. Benet blev även instabilt och han började rotera i höften när han gick. När han stod vinklade han utåt med påtaglig kohasning. Jag ringde Djursjukhuset och hade turen att det var en av de bästa veterinärerna som hade jour. Han förstod prblemet och bad oss komma för omgippsning. Det blir många och långa resor när man bor i "skogen" eftersom att det är 20 mil t.o.r till Djursjukhuset. Gippset kommer som sagt att bli allt tunnare för att övergå till ett mjukt bandage. Därefter börjar rehabiliteringen i bassäng och lössnö för att återfå korrekt rörelsemönster. Tur att vi brukar ha snö ända fram till slutet av aprill.

Tiden med gipps har gått över förvantan för vår fina Odd. Han har varit mycket kramig och nästan velat in in under skinnet. Det har inte funitts tillstymmelse till att han blivit less närhet. Thomas har legat på kössoffan och jag på rummssoffan. Tillslut bäddade Elvira på rummsgolvet och gissa om vår sjukling fick det ännu mysigare. Nu är läget så att minst två av oss tvåbenta ligger och sover med honom på vardagsrummsgolvet.

Det har gått mycket bra för Odd att bli lämnad när Thomas farit till renskogen. Han har nu för första gången varit lite orolig och luffsat runt samt visat att han vill att alla som är hemma ska finnas i hans närhet. Vi får se det som att han börjar tillfriskna och det är ett glädjande tecken. Thomas känner en oerhörd saknad att inte ha Odd vid sin sida i renskötselarbetet. Han har till och med sagt att vi borde ha en reservhund. Elvira nappade snabbt och påtalade att vi skulle ha köpt en liten Indian av Isabell. Men med tre hundar så får vi vara glada att förnuftet tog över vad hjärtat önskade.